Jan Myrdal har sent omsider yttrat sig i Ukrainafrågan: “Konflikten om Ukraina måste ses i sitt sammanhang” (TfFR 140320) och i denna blogg.
I den första artikeln (“Konflikten om Ukraina…”) omnämns Ukraina endast i en bisats, och prepositionsvalet framför “Ukraina” är symptomatiskt. I slutet av artikeln förutspås en förtidig och plågsam död för Myrdals barn, barnbarn och
barnbarnsbarns, och skulden till detta är den kollektiva vänsterdumheten. Jag vill minnas att Eva Myrdal redan vid åtta års ålder förutspåddes en liknande död och av liknande skäl (storkrig) innan sin tjugoårsdag.
Med ledning av hennes födelseår enligt Wikipedia bör förutsägelsen gjorts i “Samtida”, alltså för 50 år sedan. Myrdal hade fel den gången.
Mats Parner skriver så här om Jan Myrdals 1970- och 80-tal (“Jan Myrdal – en kritisk betraktelse”): “Jan Myrdal lever inte alltid i nuet. För tillfället är det 1952 som gäller, men under den senare hälften av 1970-talet och långt in på 80-talet dvaldes vi i slagskuggan av åren 1937-38. I mängder av skriftställningar för cirka trettio år sedan skrev JM om det tredje världskrig som enligt hans mening var näst intill oundvikligt. Kärnvapnen och de atombärande raketerna ”vilar stridsberedda i sina betongvalv”, antecknade han 1975 och spydde galla över de statsmän och politiker som med avsikt höll sina europeiska undersåtar ”i okunnighet” om vad militärstaberna planlade. Ett nytt och denna gång ”än större, än långvarigare och än blodigare” krig var det som ytterst lekte de styrande i hågen. ”Den som inte tror mig”, hette det fortsättningsvis, kan lämpligen resa runt nere på kontinenten, ”titta på uppmarschen och besöka de kommande slagfälten.”
Nåväl, även denna gång hade Myrdal fel. Något storkrig blev det aldrig.
Även i den rubricerade gästbloggen figurerar Ukraina bara i förbigående och jag håller med Thomas Kangers (och Margareta Zetterströms) uppfattning om Myrdals satellitperspektiv.
Vilken skillnad mot “Turkmenistan”-boken, en av Myrdals bästa. Där slutar inte resonemanget efter ett par rader (se ovan vad Myrdal skriver om Solidaritet, t ex), utan han diskuterar ingående Sovjetunionens 1930-tal. Hans uppfattning utvecklas genom samtal med människor som faktiskt var med. Boken blev också vattendelaren i vänsterns syn på Sovjetunionen; Myrdal byter ju t o m ståndpunkt i en och samma bok.
Framtiden får visa om Myrdal har rätt denna gång. I vilket fall som helst motsäger Myrdals uppfattningar under de senaste 50 åren de som Bo Persson hävdar, om jag uppfattat dem båda korrekt.